Med en björk i januari

Den såkallade keltiska trädkalendern har egentligen skapats av poeten Robert Graves och har också kritiserats för att inte överensstämma med vad vi vet om kelternas tidsuppfattning och fester. Den är dock den mest populära varianten idag i de flesta sammanhang, beskriven här eller här, och det är också den som jag använder som min modell. Jag har nämligen för avsikt att skapa “Stockholms trädkalender” för 2018 i likhet med eller som en vidareutveckling av den trädkalender jag gjorde i Helsingforstrakten under år 2017, och som jag beskrivit kort på HCAS (Helsinki Collegium for Advanced Studies) blog 4 December 2017.

Enligt Graves kalender är det björken som representerar årets första månad 24.12.-20.1. Jag hann nätt och jämnt inleda min kalender i tid, på den sista dagen av björkens månad. Lördagen den 20 januari var en solig vinterdag, och jag började med att sitta i en björk vid Floras kulle i hörnet av Humlegården i Stockholm. Jag kom ihåg det perfekta klätterträdet från i fjol då jag valde ut träd att sitta i, men tyckte då att det stod alltför nära barnparken. Men den här gången var allt skrikande i kälkbacken bara till fördel som en ljudeffekt att illustrera björken som beskyddaren av alla tings början.

Jag var definitivt inte den första som suttit i trädet, snön hade packats till is av alla barn som klättrat på grenarna. Men trots den perfekta formen på grenarna som bildar ett slags platå att sitta på, och lämpligt lågt för att en förälder lätt kan lyfta upp sitt barn där, tog jag med mig en liten pall för att lättare komma upp i trädet, för jag visste av erfarenhet att jag inte var så bra på att klättra. Jag minns fortfarande hur jag nästan bröt ett revben när jag försökte klänga mig upp i den lilla björken vid Munksnäs strand förra januari i Helsingfors. Min avsikt var att placera pallen på andra sidan trädet, utom synhåll för kameran, men det visade sig, på grund av solstrålarnas riktning och omgivningen i övrigt, att det var enklare att lyfta upp bildvinkeln en aning så att bildbeskärningen lämnade pallen utanför. Enkel vardagsmagi!

Och som vanligt utsatte jag mig för slumpens beslut genom att inte kontrollera hur mycket plats det fanns kvar på minneskortet, vilket betydde att det bara var de tre första minuterna av min första tio minuters seans som fastnade på bild. Det var kanske lika så bra, för en mamma med ett trilskande barn parkerade alldeles intill kameran, och hennes försök att övertala ungen hade kanske inte varit det bästa tänkbara bakgrundsljudet för bilden. Så jag gjorde allt på nytt, vilket i sig inte var något problem, förutom att det var bokstavligen iskallt att sitta i trädet, för jag hade inget underlag med mig. Man kunde ju tro att trädet som en levande varelse skulle bjuda på någon värme, men nej, den frusna snön på dess grenar är just så kall som frusen snö är.

Det fascinerande med att sitta i träd är, att när man väl sitter där, är själva trädet sällan centrum för uppmärksamheten. Allting som sker i omgivningen blir mycket mer intressant. Men just den här björken är så spännande i sin form, inte alls rak och slät och ljus som unga björkar brukar vara, utan gammal och tjock med stora förvridna grenar och en enormt grov bark som jag kunde ta tag i och betrakta på nära håll. Det var nog ingen vanlig björk.

Detta var alltså början på trädkalendern, och den lilla seansen i björken – en performance för kamera kan man kanske kalla den – finns som en video (9 min 55 sec.) att se på Trädkalenderns sida på Research Catalogue.  Jag ville medvetet börja i en park som jag är förtrogen med, och som ligger centralt, Humlegården. Det följande trädet i kalendern skall vara en rönn, och den borde jag då hitta i någon annan av Stockholms parker…