Att uppträda / samarbeta med växter – slutredogörelse

Tyvärr kan jag inte besöka Stockholm nu, i dessa Coronatider, trots att jag återvände från en ARA (Arts Research Africa) residensperiod i Johannesburg tidigare än planerat, för jag sitter i karantän i Helsingfors. Och jag kan inte heller besöka den lilla tallen på Hundudden (se bilden ovan) som jag började bekanta mig med vid årsskiftet. Slutrapporten för projektet “Att uppträda/ samarbeta med växter” har jag trots allt skrivit och skickat in till Vetenskapsrådet. Den finns att läsa som bilaga på Research Catalogue, i slutet på tidslinjen. Men jag lägger den även här direkt: Slutredogörelse KF 2020-Arlander . Vissa av artiklarna har fortfarande inte publicerats, och kommer ut så småningom. Och det är klart att jag kommer att använda videomaterialet i kommande utställningar. Men egentligen är jag nu mitt inne i ett nytt projekt, “Möten med betydande och obetydliga träd”, kunde man kanske kalla den på svenska. Det är egentligen en direkt fortsättningen på vissa av de experiment jag gjorde i slutskedet på det tidigare projektet. Men jag har i varje fall inlett en ny blogg, Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees och skapat ett nytt arkiv på Research Catalogue, här. Den lilla tallen på Hundudden är faktiskt en del av det nya projektet. Och jag hoppas verkligen att jag skall kunna besöka den snart igen…

Sista besöket hos rysklönnen

Det sista besöket hos rysklönnen i Nobelparken skedde som en del av min presentation under Stockholms Konstnärliga Högskolas Forskningsvecka 2020. Programmet och beskrivningen av mitt tudelade bidrag (i det detaljerade programmet) finns här. Först tog vi en promenad till trädet där jag hade fäst en liten namnskylt med en QR kod, som ledde till en kort version av videon på min hemsida, Year of the Pig with a Tatarian Maple (mini). Sedan fortsatte vi upp till Linnégatan där jag presenterade projektet kort och refererade till några tankar av Matthew Hall och Michael Marder med rubriken “Plants as persons or persons as plants”. Det blev en intressant diskussion också.

Bilderna här är tagna från SKH’s instagramflöde.

Ösregn som avslutning

Det enda vita i landskapet måndagen den 13 januari var svanarna i viken. De var visserligen frost på lerpölarna, men ingen snö. Svanen i strandvattnet (på bilden ovan) hade en utdragen putsnings-session som varade hela den tid jag satt i rysklönnen och fortsatte medan jag gick vidare. Ibland såg det ut som akrobatik eller avancerad jogga, och jag undrar om den led av ohyra eller exet eller vad det var som den försökte rengöra sig från. Landskapet i övrigt såg ut som förut.

Tisdagen var regning, men på onsdagen skulle det vara molnigt men uppehåll, enligt väderleksprognosen. Det dughade så smått när jag kom till Nobelparken, och blåste ordentligt, i plötsliga byar. Jag hängde kameraväskan med en sten som barlast på stativet och satte mig på rysklönnen, väl medveten om att det var sist gången. Och så började regnet. Det regnade stilla först, men kameran han bli ordentligt våt, och jag med, eftersom regnet tilltog medan jag tog mig genom stan, utan paraply såklart. Ösregn som avslutning är junlämpligt på sitt sätt, men i mitten på januari är det ledsamt och oroväckande.

Nu har jag alltså spelat in allt materialet, nästa steg är att sammanställa videon, både längre och kortare versioner. Jag vet inte exakt hur många besök jag gjort sammanlagt, men om det är ungefär lika många som året innan, är det antagligen närmare hundra. För den som vill se hela serien – i stillbilder – finns den på RC, här.

 

 

Att uppträda med växter – ett sammandrag av år 2019

År 2019 var det tredje året av det konstnärliga forskningsprojektet Att uppträda /samarbeta med växter, finansierat av Vetenskapsrådet, med Stockholms konstnärliga Högskola som värd, men egentligen var 2019 det andra året, för jag påbörjade projektet vid Helsinki Collegium for Advanced Studies under 2017 och satte i gång på allvar i Stockholm först i januari-februari 2018. Det jag gjort i praktiken har jag arkiverat – huvudsakligen som stillbilder – på Research catalogue, här. De viktigaste bitarna gjorde jag i Lill-jansskogen år 2018. Det här året har jag besökt ett enda träd regelbundet, nämligen en rysklönn i Nobelparken, se här. Stockholms Trädkalender, som jag spelade in år 2018, har visats på en skärm vid entrén till Linnégatan som en kalender, materialet finns samlat här. De övriga experimenten har varit varierande, och de finns också alla samlade på RC, här.

I år har jag ordnat två små seminarier med anknytning till projektet:
Working with the Vegetal III, seminarium vid Stockholms Konstnärliga Högskola 4.4 2019, se program här
Working With the Vegetal IV, seminarium vid Stockholms Konstnärliga Högskola, 17.10.2019, se program här.
Och så ett avslutande seminarium 11.12. 2019 med professorerna Ellen Røed och Rebecca Hilton som kommentatorer. Där visade jag två exempel på mina videoarbeten som exempel på vad jag gjort inom projektet, den semi-akademiska video essän Hanging in a Pine – With Text (19 min 31 sek), här, och sedan video arbetet Year of the Dog in Lill-Jan’s Wood (Sitting in a Pine) – with text (16 min 50 sek), här, som jag egentligen borde kalla “Dearest Pine” för textens skull. Tillställningen var samtidigt ett boksläpp för bilderboken Att Uppträda med Träd – Performing with Trees. X-position n 6. Stockholms Konstnärliga Högskola 2019.

De flesta av de texter som publicerats 2019 handlar om tidigare arbeten, men lite har jag redan fått ut om att arbeta med växter. Publikationer om att uppträda med växter där materialet från Stockholm är centralt är få (tillsvidare):
“Visiting a Tree” i Mari Mäkiranta & Maiju Loukola (red.) Voices: Floating Peripheries Conference 2019 – Site and Situation se här.
“Performing with a Pine Tree” i Ziegler, Denise (red.) I Experience as I Experiment – I Experiment as I Experience. Experience and experimentality in artistic work and research. The Academy of Fine Arts, University of the Arts Helsinki, 2019, 15-26.
“Performing with Plants – Appearing with Elms and Alder”, i Mika Elo, Lea Kantonen  & Petri Kaverma (red.) Etappeja – Kuvataideakatemian tohtoriohjelma 20 vuotta / Waypoints – The Doctoral Programme at Academy of Fine Arts 20 Years 2019,  33-56.

Artiklar om att uppträda med växter eller träd, där jag använder exempel från tidigare arbeten, och som kommit ut först år 2019 är däremot rätt många:
“Performing with Trees and the Tide – A Diffractive Reading”, Research in Art Education 3/2019, 14-46, se här.
“Authentic trees? – Artistic research, non-human collaborators and the documentary”, i Quaresma, José (red.) Research in the Arts. Authenticity, Polymathy and Dissimulation. Lissabon: Museo Archeologico, 83-98.
“Performing as a tourist – with trees”, i Terese Longva & Rita Marhaug (red.) Between Sky and Sea V: Tourist. Bergen: performance Art Bergen and PABLISH 2018, 128-149.
“It rains – it thinks – it dances”, i Johannes Birringer, Josephine Fenger (Hg./eds.) Tanz der Dinge/Things that dance. Jahrbuch Tanzforschung 2019. Bielefeld: transcript Verlag, 187-191.
“Resting with Pines in Nida – attempts at performing with plants”, Performance Philosophy vol 4 (2) 2019, 452-475, se här.
“Breathing and Growth – performing with plants”, Journal of Dance and Somatic Practices Volume 10. Number 2.2018,  175-187.

Det är klart att jag tangerat ämnet – att uppträda med växter – också i andra sammanhang, bland annat tillsammans med forskningsprojektet How to do things with performance. Ett sammandrag på svenska av allt jag hållit på med under året samt övriga publikationer från år 2019 finns på min hemsida, här.

Årets första besök

Det första besöket hos rysklönnen år 2020 skedde på Trettondagen i grått väder. Av snöfallet kvällen innan fanns inga spår att se. Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste besök, men allt ser ut som tidigare. Änderna vid stranden var kanske mer talrika och uppskärrade av något. Men annars var allt som förut. Efter resan till olivträden i Ulldecona och Alcanar och till de underliga fikusarna i Alicante, (som jag skrivit om i min vanliga blogg, här) kändes det hemvant och tryggt med den gamla rysklönnen. Jag var smått orolig ifall den skulle ha råkat ut för något kraftigare oväder, men den såg relativt välmående ut.

Det andra besöket gjorde jag genast följande dag, den första vardagen, som var precis lika grå. Då var jag helt inställd på att inleda min nya brevvänskap med en tall på Hundudden, som jag kommer att skriva mera om, så småningom, här.

Och dagen för det tredje besökte, idag onsdagen 8 januari, var grått igen, men nu med mera vind. Talgbollen som hängde rund och fet från en gren på rysklönnen igår (se bilden nedan) hade decimerats åtskilligt av de små talgoxarna som kommit på besök. Det var två som tog för sig medan jag satt i trädet och betraktade dem – och var orolig för att kameran skulle välta vid någon plötslig vindpust. Vinden var inte så stark att jag skulle ha brytt mig om att hänga stenen som balans den här gången, men plötsliga byar kan vara oberäkneliga. Att gick emellertid väl. – Jag tänkte att jag skulle hinna skriva en summering av förra året innan jag slutfört dessa besök, men så blev det inte. – Få se om det hinner bli kallt ännu…

Årets sista besök

Måndagen den 30.12.2019, hård vind men annars förvånansvärt “varmt”. Landskapet kring rysklönnen såg ut ungefär som för ett år sedan då jag satte igång – eller det var ju senare, i februari…

Det var det enda jag hann skriva efter mitt sista besök hos rysklönnen år 2019. Årets sista dagar i Stockholm var jag så upptagen med att returnera min telefon och dator och skapa något slags arbetsutrymme hemma innan jag åkte till Helsingfors för att ta emot det nya året där, att jag helt glömde bort att  slutföra den här blogganteckningen. Frestelsen att börja skriva ett slags summering av året, och av hela projektet Att uppträda med växter är överhängande, men det skall bli en helt egen anteckning. Projektet avslutades officiellt i och med årrslutet, men mina möten med rysklönnen fortsätter ett tag till, för de följer den kinesiska månkalendern. Jag inledde mina besök vid begynnelsen av grisens eller svinets år och skall givetvis också fortsätta till utgången av året, den 24 januari. Troligen blir det sista besöket ett par dagar innan, för jag skall editera en version av det här materialet och visa det under forskningsveckan 21-24 januari. Och dessutom har jag tänkt bjuda intresserade att ta en promenad och besöka själva trädet. Men i motsats till besöket hos tallen för ett år sedan (som affishbilden för årets forskningsdagar är tagen från), skall jag inte ha med min videokamera, och inte heller be deltagarna sitta i trädet. Det är för skört för det. Men vi kan hälsa på trädet i alla fall. Information och programmet för dagarna finns  här

 

Julbesöket

Måndagen den 16 December var mitt sista besök hos rysklönnen innan jul, så man kan nog kalla det ett julbesök, trots att vädret och landskapet inte hade någon julstämning över sig. Nu hade de sista löven fallit och försvunnit, men gräset var grönt. Och den gula vassen vid stranden påminde om julhalm och juldekorationer…

I min iver att tömma mitt arbetsrum på Linnégatan innan julen, glömde jag bort att skriva färdigt den här bloggen. Det enda som finns kvar på rummet är en hög med boklådor. Bilderboken Att Uppträda med Träd är förvånansvärt tung, för den är tryckt på bra papper. Det kändes lite vemodigt att flytta ut, men jag fyllde aldrig rummet med mina ägodelar för jag visste att ett år är en kort tid.

Nu sitter jag och skriver detta på ett hotell beläget mellan Alcanar och Vinaros i Katalonien. Jag har kommit hit för att besöka urgamla olivträden i Ulldecona trakten, och det lyckades jag med redan igår. (se bilderna nedan) Imorgon skall jag på en organiserad turistutflykt, för det riktigt ålderstigna trädet, (kanske) världens äldsta olivträd, får man besöka bara i grupp, hm. Det här trädet i Foia Ulldecona var endast 968 år:

 

Korta dagar

Dagarna blir kortare och kortare, men snart vänder det ju. Vinterdagjämningen är redan innan julen. Tisdag eftermiddag hann jag knappt ner till rysklönnen efter lunch innan skymningen föll på – då åt jag visserligen en sen lunch, men ändå.

Onsdag morgonen var jag vid stranden tidigt, redan vid niotiden – och snön var borta. Det var fascinerande att se hur annorlunda bilden såg ut i morgonbelysning, nästan en silhuettbild med ljus från öst. Jag hann ut så tidigt för jag hade kommit till onsdagsträningen redan 8.30. Och Marcus Lindeens 50% seminarium började först 9.30. Och på eftermiddagen var det ett stort seminarium, eller snarare en föreställning eller ett föredrag med Ralph Lemon. Han var sympatisk och visade en helt galen video med svarta åldringar från Missippi som han hade fått att bygga ett slags rymdfarkost och annat lekfullt. Det blev en intressant diskussion också, om slaveriets arv och hur rasismen hänger kvar. Jag tänkte också på hur avgörande det är var man börjar som konstnär, för vad man än tar sig till senare i livet, är det grundutbildningen och de första genombrotten som gäller. Det är förstås tydligare med berömda konstnärer, men på sätt och vis gäller det nog de flesta.

Torsdag eftermiddag två-halvtre-tiden var ljuset blåaktigt. Och det blåste ganska hårt från väst, sydväst, så jag använde mitt gamla knep, en sten i kameraväskan hängande lågt från stativet som barlast.  – Slutet av veckan har jag ägnat mig åt att försöka få ihop en berättartext till videon där jag sitter i den lilla tallen i Lill-Jansskogen under år 2018, den korta versionen alltså, för att visa den nästa onsdag på mitt slutseminarium. Jag hade skrivit en skiss till ett brev redan tidigare, och tyckte att det inte var så dumt, men det var alldeles för kort, märkte jag när jag försökte sammanställa det. Så jag skrapade ihop citat från bloggen för att tänja ut brevet, och det blev ju inte lika bra. Igår försökte jag rytmisera texten så att den skulle sitta någorlunda med de tio sekunder långa bilderna, och var till slut rätt nöjd. Men när jag tittade på videon hemma på kvällen, insåg jag att volymen måste justeras. Min röst var alldeles för stark i relation till bakgrundsljuden, även om jag spelat in texten vid köksbordet. Lyckligtvis går det att justera, men det tar tid.

Mjukt, grått, stilla – snö!

Den första snön känns alltid lika spännande, nät det verkligen är snö som stannar kvar och förändrar världen, och inte genast förvandlas till slask. På onsdag förmiddag, efter regnet, var det helt vindstilla, ett mjukt, fuktigt, grått väder – kyligt såklart, men behagligt utan vind.

På torsdag förmiddag, var det duggren igen, då jag skyndade ner till Nobelparken i all hast för att hinna till Vanja Hamidi Isacsons 50 % seminarium

Men på fredagen var det – snö! Redan på morgonen då jag tog mig till Operahögskolan för Tove Dahlbergs 30 % seminarium  var hela Humlegården förvandlad till ett vykort, snön täckte alla träden i vita puffar och muffar. Och på eftermiddagen, sådär 14.30, strax innan skymningen var den fortfarande kvar.

En närbild av rysklönnen kvistar visar magin med snön. Där vattendropparna hänger under grenarna, lägger sig snön som små klumpar ovanpå. Och ändå är det samma vatten. Få se om snön finns kvar på måndagen.

 

Bråda tider, mörkertider

Den här veckan blev det bara två besök hos trädet vide stranden. Måndagen den 18 November skyndade jag ner till stranden innan klockan tre på eftermiddagen, och det var redan skymning.

Tisdagen var det möte på Vetenskapsrådet hela dagen – ingen chans att hinna till stranden medan det ännu var ljust. På onsdagen var det  dags för Vetenskapsrådets symposium på Konstfack, där jag fick agera moderator för en session. Symposiet fortsatte på kvällen på Kungliga Musikhögskolan, där jag deltog med två videon ute vid entrén. De såg bra när vi lyckades släcka reklamskärmen intill, men jag tror inte att så många märkte dem, för att inte tala om att de skulle ha ägnat tid åt att verkligen titta på dem.

Och genast samma kväll bar det av till Bosö, där det var ett professorsmöte för planering av SKHs forskningsstrategi eller egentligen en utvärdering av den, ett slags planering alltså. Vi diskuterade hela torsdagen, och det var egentligen ganska informativt. Dessutom var det trevligt att träffa de nya professorerna i dramaturgi och regi. Mycket har hänt sedan jag senast var med om motsvarande diskussioner, och nu är tyngdpunkten tydligt på ämnesområdena snarare än på de så kallade profilområdena. Men även indelningen i de nuvarande ämnesområdena och deras benämningar diskuterades. Jag var i varje fall hemma först på torsdag kväll.

På fredag morgonen var det duggregn igen, men lite ljusare ändå, och jag skyndade ner till stranden redan innan lunch, för att kunna delta i Kersti Grunditz Brennans 50% seminarium på Färgfabriken på eftermiddagen. Nu är trädet helt kalt.

Det är bara de unga fläderskotten, som växer genom rysklönnens krona på marken, som är gröna fortfarande. Jag hade en stark impuls att agera självsvåldig trädgårdsmästare och helt enkelt klippa ner dem, för att de inte skulle störa min vän. Lyckligtvis hade jag inte tillgång till några redskap. Man kan ju snarare tänka sig att det är bra att de växer där, för när min vän snart blir så gammal, faller ihop fullständigt och måste bärjas undan, finns det något som växer på platsen. Men så tänker kanske inte parkmyndigheten…