Varför forskar vi?

Som en avslutning på de första interna forskningsdagarna på Stockholms Konstnärlig Högskola (se Forskning) ordnades en diskussion med den enkla men provocerande rubriken “Varför forskar vi?” Då jag först läste rubriken på programmet satt jag på en bar i centrum av Stockholm med ett glas rödvin framför mig, och skrev omedelbart ner mina första tankar kring frågan. Eller rättare sagt svarade  jag på frågan ur ett personligt perspektiv, varför forskar jag? Jag  presenterade sedan mina anteckningar helt ocensurerat i början av  diskussionen, och det blev ett intressant samtal med många olika synvinklar. Här upprepar jag dock mina anteckningar i den form jag skrivit dem för hand på baksidan av programmet, och i den form jag läste upp dem under diskussionen, dock med en engelsk översättning bifogad till dem. Det väsentliga för mig var, att orsakerna till “varför jag forskar” förändrats genom åren:

I början av 1990-talet då jag satte igång var orsakerna eller motiveringarna i huvudsak de följande:

1. För att legitimera att jag gjorde experimentell konst.

2. För att koppla min konst till teori och enligt min åsikt relevanta tankar.

3. För att övertyga mina kolleger och andra att det jag ansåg viktigt verkligen var det.

4. För att förklara vad jag försökt göra, ibland utan att lyckas, för mig själv och andra…

Senare blev orsakerna varför jag forskar rätt annorlunda:

5. För att förstå vad jag gör eller gjort och vad det innebär.

6. För att delta i den internationella diskussionen och utveckla en form av forskning där konstnärens röst blir hörd.

7. För att förstå en teori med hjälp av att “testa” den mot min egen erfarenhet.

8. För att utvecklas som konstnär genom att relatera till andras rankar.

9. För att mina erfarenheter och frågor skulle kunna vara till nytta för andra, och “bli kvar” efter mig…

Andra orsaker som kom fram under samtalet var någon form av problem i det man gjorde, någon form av hinder eller störning eller motstånd som man ville utforska och reda ut – och det kände jag ju igen. Det som jag själv i tiden tyckte var något som andra borde förstå, var i själva verket sådant som var ett problem för mig. Så man kunde tillägga en punkt:

10. För att reda ut ett problem eller ett hinder i mitt konstnärliga arbete.

Frågan om utvecklandet av en kritisk konstnärlig praktik kom också fram, och kanske jag i något skede såg på min konst som en kritisk praktik, men det var inte egentligen uttalat. Snarare har jag försökt artikulera min praktik som något affirmativt. Men visst kunde man gott tillägga ytterligare en orsak:

11. För att utveckla en kritisk konstnärlig praktik.

Ett slags femte punkt i den första delen av orsaker, de motiveringarna jag började med, var viljan att skapa av en brygga mellan teori och praktik. Det kändes väldigt angeläget på den tiden, då forskningens värld och konstvärlden var så långt borta från varandra, åtminstone inom scenkonsten. Där har läget klart förändrats idag. Teori är inget främmande för utövande konstnärer. Men trots allt kunde man kanske tillföra ytterligare en orsak eller motivering:

12. Att sammanföra och tolka diskussioner kring teori och praktik, den akademiska och konstnärliga synen på forskning.

Mitt personliga sätt att besvara frågan “varför forskar vi?” väckte delvis förvåning, frågan var ju antagligen tänkt att gälla hela universitetet. Men det är ju ingen nyhet att man kan använda sina egna erfarenheter och upplevelser som en utgångspunkt för att förstå sin samtid. Det har feministiska forskare gjort sedan sjuttiotalet, och även tidigare, för att inte tala om alla som sysslat med någon form av auto-etnografi.  Trots att jag talar om mina personliga motiveringar, och inte hävdar att dessa skulle vara generella eller nödvändigtvis gälla alla andra, utgår jag ändå från att de antagligen inte är särskilt unika eller speciella för just mig. Liknande motiveringar hade troligen många andra på den tiden – och har fortfarande – även om det inte längre är lika konstigt och ovanligt att vilja forska som konstnär, utan ett helt acceptabelt och till och med populärt alternativ för att verka som konstnär.

 

 

Kan konst rädda världen genom andning?

Förra året fick jag information om seminarier med den vid första ögonkastet skrattretande rubriken kan konst rädda världen. Men rubriken var raffig nog att stanna i minnet. Och nu, igår, vad jag med om mitt första seminarium i den serien, som moderator! Se förhandsinformationen. Tillställningen var gemytlig för den här gången hade rubriken inte lockat några större folkmängder, de inblandade, ett par lärarkolleger, ett par utomstående intresserade, det var allt. Men det var en början på samtal med fokus på några kärnkoncept. Samtalet var avspänt, publiken ställde vettiga frågor beträffande presentationernas relation till konstnärlig forskning. Jag bifogar här nedan inledningen som jag skrivit på förhand, men det är faktiskt bara inledningen. Själva diskussionen var mer fokuserad på det praktiska i undervisningen.

28-10-2015

Kan konst rädda världen (genom) andning?

Välkommen till det här samtalet, som är en fortsättning på serien Kan konst rädda världen? från förra året, men nu med fokusering på några kärnbegrepp, som just andning, idag. Den här gången sker diskussionen på svenska. Jag heter Annette Arlander och är för närvarande gästprofessor här på Stockholms Konstnärliga Högskola och kommer att fungera som moderator. Panelen idag består av experter från de olika högskolorna.

Andreas Berchtold, lektor i folkdans, från DOCH

Pia Olby, lektor i sånggestaltning, StDH

Karin Rudfeldt, lektor i språklig gestaltning, StDH

Tyvärr är undervisningspersonalen på Operahögskolan på en studieresa just idag, så det finns ingen representant därifrån idag. Men vi kommer säkert att ha mycket att prata om ändå.

Programmet i dag är följande:

Först ger jag en kort introduktion och lite bakgrund till temat andning, varför tala om andning idag… Sedan får vi höra korta presentationer av experterna i panelen om andningen i deras undervisning och forskning. Sedan ber jag paneldeltagarna kommentera varandras inlägg. Och så öppnar vi samtalet till alla de närvarande…

Andningen är ett tema som diskuterats här på forskningsavdelningen innan jag kom med i bilden, men som jag ivrigt nappade på, eftersom jag skrivit om andning i anknytning till min forskning, och för att andningen varit en viktig del-teknik i mina försök att uppföra landskap. Helt personligt kom jag i kontakt med andningens mångbottnade betydelse då jag slutade röka för mer än tio år sedan. Det blev möjligt att sluta först då jag insett att jag behövde kedjeröka för att känna att jag andades. Vilken paradox, att förgifta sig själv för att uppleva njutningen i att andas. För en performance vid den tiden, år 2004, som sedan blev ett videoarbete, skrev jag ett kort recept (på engelska):

Take a scarf, Go to the shore, Stand at the shore.

Look at the horizon, Look at the water’s surface, Breathe.

Until your eyes rest, Until your mind rests, Until you are cold, tired, having enough.

Take the same scarf, Go to the same shore, Stand at the shore.

Look at the horizon, Look at the water’s surface. Breathe.

And so on.

Det höll jag på med ett år. Andning handlar om upprepning. Vi andas in och ut, om och om igen. Och om vi andas långsammare blir vi ofta lugnare. Andningen bjuder på en väldigt privat, intim och personlig utgångspunkt som samtidigt är helt allmän och gäller alla, eller de flesta former av liv. Andning är en kärnfunktion för livet på den här planeten, åtminstone i dess nuvarande syre-baserade form. Inte enbart människor utan djur och växter andas, till och med haven andas, mer eller mindre väl beroende på luftkvalitén.

Vi måste andas, och ifall vi upphör att andas, dör vi snabbt. Att beröva någon möjlighet att andas fritt är en form av tortyr. Och det kan ske också på ett mer symboliskt plan. Igår fick jag höra om ett föredrag, som den italienska aktivistveteranen Franco ”Bifo” Berardi skall hålla i Köpenhamn om några dagar, med rubriken “I can’t breathe” kring anding, poesi, kroppen och den astmatiska samtida kapitalismen. Det är en bra fråga; varför är det så svårt för många att andas idag?

Andningen binder oss tillsammans med andra livsformer. Med växterna lever vi i en symbios, för de producerar syre som en biprodukt av sin fotosyntes, syre som vi och andra djur förbrukar då vi andas, och vi producerar som slaggprodukt den koldioxid som växterna i sin tur binder i sin fotosyntes. Men det är också fascinerande att tänka hur vi alla i detta rum andas samma luft, och på så sätt blandas ihop, åtminstone på molekylnivå. Andningen är ett bra exempel på hur svårt det är att sätta skarpa gränser mellan individ och omgivning. Luften jag andas in är en del av mig, och när jag andas ut den blir den en del av omgivningen, och snart en del av dig, och så mig igen…

Förutom denna biologiska och ekologiska dimension associerar andningen till det andliga, till andakt. Den franska feministfilosofen Luce Irigaray har hävdat att vi lever i andens och andningens epok, i Andningens Tidevarv (le temps du souffle). Som arvtagare till den katolska kristna kulturen ser hon vår tid som en andens tid. Efter gamla testamentet som var faderns tid, och nya testamentet som var sonens tid är vi nu inne i den heliga andens tid, som hon dock försöker förstå på ett mer globalt sätt. Andningen ser hon som en aspekt som förenar många olika andliga traditioner. “Genom att kultivera andningen kan vi få tillgång till vår egen autonomi; öppna vägar för ny tillblivelse och för att dela med andra traditioner.” (Irigaray 2004, 146) Hon betonar i synnerhet vikten av att kvinnor tar vara på sin andning, tar tid åt sig att andas, att vara för sig själv, med sig själv. Andningen är grunden och garantin för vår självständighet. Att andas själv är vår första gärning som individer då vi föds…

Att Irigaray så starkt betonar det individuella känns rätt paradoxalt idag, i en tid som så framhäver individen och illusionen av ett autonomt och oberoende jag. Men hon talar globalt till kvinnorna, som ofta har som uppgift att upprätthålla den illusionen för andra. Och det kan förstås som ett led i hennes försök att förstärka kvinnornas tro på sig själva och sin rätt till ett eget liv. Irigaray förespråkar ett kultiverande av andningen, en andningens kultur som kunde garantera kvinnorna rätt till självständighet och ett inre liv, två nödvändiga förutsättningar för subjektivitet. (Irigaray 2004, 170)

Och här håller jag helhjärtat med. Att koncentrera sig på andningen är ett bra sätt att börja – nästan vad som helst. Och visst föreslår hon också att vi skall andas tillsammans. Enligt Irigaray kan vi fullfölja det mänskliga inom oss genom att återvända till oss själva, att samla oss, och genom att återvända till varandra, att samlas, och genom att vårda vår relation till omgivningen och världen. En möjlighet att öva sig är att hitta nya möjligheter till andakt, till att andas.

Så frågan “kan konst rädda världen genom andning” är inte enbart en poetisk gest, en provokation, eller en dröm om konsten som ett andningshål. Kanske konsten kunde lära oss att andas, visa oss sätt att andas tillsammans, och hjälpa oss att minnas att vi andas samma luft?

Andningen är en funktion som är delvis automatisk, oberoende av vår vilja, och delvis viljestyrd, för vi kan manipulera vår andning. Inom olika former av yoga, meditation och mindfullness är andningen ofta ett centralt redskap. En av orsakerna till att jag i tiden fastnade för astanga yoga var just andningen. I den formen av yogaträning är andningen strikt kontrollerad och synkroniserad med rörelserna, och den kopplingen gör att övningen är väldigt effektiv som stress-reducerande aktivitet även för en nybörjare. Men andningsövningar är också en mer avancerad del av yoga i form av så kallad pranayama, där man tränar förmågan att kontrollera andningen. Många former av meditation börjar med att man följer med andningen, räknar andetagen eller liknande. Att försöka fokusera på andningen är ett sätt att bli medveten om sitt kroppsliga jag i nuet istället för att fladdra iväg med sina tankar eller identifiera sig med sitt inre tal, som ofta håller en fokuserad i huvudet.

Andningen som en genväg till det psykofysiska är något som många konstnärliga tekniker inom olika typer av musik, dans och scenkonst utnyttjar. Inom de performativa konsterna och i olika slags mediala och performativa praktiker är andningen avgörande. Den manipuleras eller kultiveras ofta på varierande och ibland sinsemellan motstridiga sätt. Och det är det vi skall få höra mera om och diskutera idag.

Här ger jag över till experterna….

 

Källor:

Arlander, Annette. 2008 ”Finding your way through the woods–experiences in artistic research” Nordic Theatre Studies Vol. 20. 2008, 28-41.

Arlander, Annette. 2004 ”Day and Night of the Monkey” http://www.av-arkki.fi/en/works/day-and-night-of-the-monkey/

Irigaray, Luce. 2004. “The Age of Breath” i Key Writings, Continuum 2004, p 165-170. Original “Le Temps du Souffle”, 1999, översatt till Engrlska av Katja van de Rakt, Staci Boekman och Luce Irigaray.