Vindpustar, vårsol och ekofeminism

Plötsliga vindpustar ställde till med besvär under den lugna måndagseftermiddagsturen till mitt viloträd. I den första versionen hann jag sitta i en dryg minut, innan jag hörde en duns, och såg kameran ligga på marken, i leran.

Jag konstaterade lugnt att kameran klarat sig och försökte en gång till, men även denna gång tog en häftig vindpust tag i kameran och välte stativet:

Tredje gången gillt, tänkte jag, putsade bort leran, lösgjorde den externa mikrofonen för att minska ytan som vinden kunde grabba tag i och virade bandet så tätt som möjligt kring stativet så att den inte heller skulle kunna utnyttjas som segel – och visst, den här gången lyckades jag spela in en hel session. Men det trista var, att jag missade bildbeskärningen totalt, kameran har förskjutits alltför långt till vänster. Det får bli ett framtida beslut om jag skall använda ett kortare avsnitt med rätt bildbeskärning eller den underliga sista varianten i sin fulla längd…

På tisdagen, då det var fullmåne, skulle det bli regn, men på eftermiddagen tittade solen fram och vinden var lugnare än på måndagen, även om ljuset och atmosfären var rätt lika annars. Nu kunde jag vila med mitt träd i all sköns ro:

På onsdagen var det härligt solsken då jag besökte trädet på förmiddagen, men plötsliga hårda vindpustar från norr skrämde mig på vägen ner till stranden. Jag tänkte på alternativen: 1) att be någon förbigående stå och hålla i stativet i fem minuter, nej,  2) att stå och hålla i stativet själv och acceptera att det blev en bild utan människogestalten, ja i värsta fall, eller 3) se ifall jag kunde hitta en tyngd att placera i väskan och hänga den från stativet för att göra den stabilare och få tyngdpunkten så lågt ner som möjligt. Det blev det tredje alternativet som jag tillämpade, och det fungerade utmärkt – jag hittade en lös sten rätt nära. Men det komiska var att under den tid då jag satt i trädet kom det ingen häftig vindpust! Tvärtom, solen värmde tydligt, och det kändes som mars eller april – vilket i och för sig är lite skrämmande, och för tankarna till global uppvärmning och klimatkrisen.

Ett av de teman jag funderat över de här dagarna är den såkallade ekofeminismen och vad den egentligen inbegriper som fenomen. Visst har jag lyssnat till Vandana Shiva på någon konferens och hört folk referera till Val Plumwood, även om jag inte läst henne själv. Och visst är jag medveten om att det framför allt gäller en koppling mellan utnyttjandet av kvinnor och utnyttjandet av naturen. Men jag har förstått att ekofeminismen också sammankopplas med ”goddess-feminismen”, dyrkan av den mytiska moder jord och så vidare – allt det som teoretiskt bevandrade feminister sedan 1990-talet beskyllde för essentialism. Och visst är det ju lite fånigt att bekämpa dikotomier med att uppställa nya sådana, som en skarp tudelning i kvinnor och män, vilket i dagens läge verkar minst sagt konstigt. Men jag har ändå på känn att det finns mycket viktigt man kunde hämta från allt det som ekofeministerna undersökte, att det finns en hel del vettiga och nyttiga saker som man kunde rädda undan allt bråte. Jag får helt enkelt försöka läsa på lite…

 

 

 

Published by

Annette Arlander

artist

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.