Närmare…vad?

Dagarna är så korta, även om det är klart, kallt och soligt. Eftersom jag fortfarande uppsöker granstubbarna och tallarna i Lill-Jansskogen, och brukar börja där, är det oftast eftermiddag innan jag hinner fram till mitt gåtfulla viloträd. Dethär veckoslutet har jag vandrat fram och tillbaka tre dagar i rad, och det känns som motion! Jag har också flyttat till mitt nya rum på Linnégatan – bara min hartassbräken är kvar på DOCH och väntar på att få en skjuts med bil för att inte förfrysa på vägen.

Jag inledde veckan vid mitt nya arbetsbord med att lägga till några bilder i den powerpoint presentation som jag sammanställt för de masterstudenter i dokumentär film som jag lovat prata med idag. Tanken var att jag skulle berätta om min relation till konstnärlig forskning och hur den förändrats genom åren, men jag ville också utnyttja tillfället till att gå igenom vad jag gjort, rent bildmässigt inom projektet ”Att uppträda med växter”, och det är faktiskt ganska mycket! Det mesta är ”skräp” eller ointressant, men jag är ändå nöjd över att ha arkiverat så gott som allt på Research Catalogue, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag gjorde när, vilken buske det var jag satt brevid var, och så vidare.

Min första tanke var att göra ett slags stomme för en lecture performance, ett slags scenförteckning, men det blev ett slags inventering istället. Jag använde i princip tiden för projektet, dvs år 2017 på Helsinki Collegium for Advanced Studies och år 2018 på SKH som avgränsande princip, men tog med The Tide in Kan Tiang som ett slags prolog, och även Trees in Victoria, som jag gjorde året innan. Men alla de små valhänta turistbilderna på senare tid, som jag kallat ”city as stage”, och alla de seanser i träd där jag använt min citrongula duk, bland annat den jag gjorde nyss innan nyår på Lanzarote, slopade jag helt sonika med scarfen som avgränsning. Den blekt skära yllesjal som jag hittade i tunnelbanan någong gång 2016, och som jag sedan använt för de flesta av bilderna, fick tjänstgöra som en markör, med vissa undantag år 2017, då jag använde en tunnare skär sjal på resa.

Enligt samma logik valde jag att behålla sjalen även med mitt nya träd i år, trots att jag egentligen borde ha gått över i gult sedan länge. Men i dethär fallet är sjalen inte bunden till året utan till projektet. Och mitt viloträd, som jag inte har något riktigt namn för ännu, fick således komma med som en epilog…

Här är bilderna från fredagen 18, lördagen 19 och söndagen 20 januari:

Och så en bild på platsen för trefoten vid trädet intill, som tycks vara en pisspåle för alla förbipasserande hundar:

Nu är jag alltså halvvägs i projektet på SKH, och två tredjedelar i projektet som helhet. Nu borde jag redan ha kommit på något vettigt, kunde man tro. Hm. Visst är jag närmare slutet, men är jag närmare någon form av meningsfull insikt?

 

 

 

 

 

Published by

Annette Arlander

artist

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.