Efter regnet kom vinden

Rubriken efter regnet kom vinden låter som en novell titel, men den beskriver rätt väl vädret denna weekend i Stockholm. Lördag eftermiddag var det fortfarande vått i parkerna och jag placerade en plastbit under mig innan jag satte mig i lönnen och i boken. Söndagen var klarare men vinden svepte över stan i starka byar, det var nästan ett mirakel att kameran hölls på plats. När jag återvände från att sitta i boken, frusen men glad åt att se kameran upprätt, var vindrörelsen då jag tog av mig min skära sjal nog för att få trefoten att välta. Jag hann till all lycka grabba tag i den innan den föll i marken. Vinden var faktiskt kall, men trots att det fanns spår av blek frost på löven på marken, är det ännu långt till snö. I Helsingfors hade vi snöslask redan förra veckan, och utanför centrum var marken vit – i slutet på oktober! Kanske det blir snö nästa gång i februari, vem vet.

Jag håller på att läsa en skrämmande bok av Stacy Alaimo, Bodily Natures – Science, Environment and the Material Self (Indiana University Press 2010). Kapitlet jag just avslutade heter Material memoirs, och beskriver självbiografier som försöker beskriva den kroppsliga relationen mellan plats och själv, och ofta med bakgrund i de toxiner skribenten utsatts för och de eventuella sjukdomar och problem de förorsakat. Det är konstigt egentligen, hur svårt det är att inse eller acceptera hur sammanbundna vi är med miljön. De gifter vi använder kommer tillbaka i vattnet vi dricker, i luften vi andas, i de materiella föremål vi vidrör. Idén om människan som en sluten varelse, mest påverkad av sina gener, är en relativt modern uppfinning. Arbetarrörelserna, åtminstone i USA, i början av nittonhundratalet var ännu väl medvetna om hälsosamma och ohälsosamma platser, det vi idag måste på nytt lära oss att inse, dvs. människokropparnas och miljöernas samverkan. Och det kusliga är ju, att det inte går att avgränsa platser eller isolera miljöer. Vattnet, luften och de flesta gifter cirkulerar över hela planeten och i näringskedjorna.

Det nya sättet för självrannsakan och reflektion, den nya trenden för hälsovård, är att låta undersöka vilka gifter man bär på i kroppen. Det är exklusivt och dyrt, men blir säkert populärt bland västerländska välbemedlade så småningom. Jag lider själv av en mild form av osteoporos, benskörhet, som sjuksköterskan varligt föreslog kunde ha att göra med mina 30 år av cigarrettrökning, även om de ligger långt tillbaka i tiden. Och min dagliga, även om måttliga vinkonsumtion har säkert sin andel också. Men det mesta av gifterna vi bär på har vi inte medvetet konsumerat. Undrar just hur mycket radioaktivitet som finns kvar sedan Tjernobyl. Men antagligen är den kosmetika eller de tvättmedel jag aningslöst använt under hela mitt liv en mycket större källa till gifter. Livet utan gifter skulle vara svårt, och vi vet antagligen inte tillräckligt mycket om vilka gifter som är de värsta. Men gifter drabbar ju inte oss i första hand, utan alla andra varelser som ligger längre ner i näringskedjan. Alaimo citerar bland annat Timothy W. Luke, här fritt översatt: ” I det moderna samhället samtycker alla i tysthet till en lemlästning eller smärtsam arkebusering av många medkonsumenter varje gång de sprutar gift på sin gräsmatta, fyller sin bensintank med högoktanig bensin, köper tryckbehandlat virke eller införskaffar husgeråd i plast” (2000, 248). Uhuh…

 

Published by

Annette Arlander

artist