Sommarstockholm med filosofisk natt

 

Genom ett lyckligt sammanträffande kom jag att delta i ett evenemang kallat filosofisk natt på Moderna Museet i Stockholm under mitt besök över helgen. Jag besökte den nyss öppnade utställningen av Marie-Louise Ekman, som jag minns som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle någon gång i tiden. Och då fick jag veta att det skulle pågå filosofiska samtal under just den natten, så jag bestämde mig för att delta, åtminstone en stund. Själva utställningen lämnade mig rätt oberörd, vilket ledde till en massa skuldkänslor. Varför var jag inte imponerad över denna feministiska föregångare, jag om någon borde ju tillhöra hennes publik och den åldersgrupp som kunde känna igen sig och så vidare. men det var för mycket serietidningar, för mycket berättelsen, för mycket mänskliga relationer, helt enkelt för mycket teater för mig. Trots min bakgrund inom teatern, eller kanske just på grund av den, har jag fjärmat mig rätt långt från det dramatiska berättandet och teatern i all dess skepnader. Att sitta i eller på ett träd i fem minuter och dokumentera det med en statisk videokamera är ungefär så långt från det dramatiska man kan komma, förmodar jag. Trots att en filmfantast antagligen kunde tolka den statiska kameran som en kvarleva från just – teatern.

Den här gången besökte jag “mina” träd, tysklönnen i Humlegården och boken i Djurgården, endast två gånger, på lördag och söndag förmiddag, trots att jag väl kunde ha satt in ett besök redan på fredag eftermiddag eller måndag morgon också. Men det är inte så stora förändringar som sker från dag till dag i solskenet och sommargrönskan.

Mest fascinerades jag av den djupa skugga som boklöven skapar. Det populära klätterträdet såg nu ut som en ointaglig grön bastion, och ifall man pressade sig igenom lövverket väntade där under nästan en hydda med bar mark som golv och ett mörkgrönt lövverk som väggar och tak.

Men den filosofiska natten då? Det var populärt minsann, hela museet kryllade av folk, som försökte tyda det späckade programmet, drack vin och samtalade utan desto vidare filosofisk vägledning eller sprang fram och tillbaka mellan de små scenerna för att hinna få en sittplats. Jag var inte på plats helt från början, så jag valde mitt första föredrag smått på måfå, utgående från rubriken, “Nature and technology in critical vitalism”. Det var den kritiska vitalismen som väckte min nyfikenhet. Den franska filosofen Frédéric Worms presenterade begreppet på ett tillgängligt sätt och efteråt försökte genast leta reda på ifall han publicerat något om det på engelska, men lyckades hitta bara franska publikationer. Den engelska summeringen av texten “A Critical Vitalism”, som i sin helhet finns enbart på franska, lyder såhär:  “Life is not an essence, an absolute, even though some would like it to be. On the contrary, it is characterized by difference, resistance, relationships; however, biology cannot be done away with. Rather than setting life against something external to it (death, the mind, freedom), one should rather analyze the contradictions that lie at its core.”  Ja, det låter ju vettigt…

Published by

Annette Arlander

artist